21 juni 2016

När man tar del av olika mobbningsberättelser ser man många gemensamma drag och mönster. "Gökungen" är en gestalt, som ofta återkommer. Det är en person, som kan ha slunkit in i organisationen lite från sidan om och upplever sig stå längst ned i arbetsplatsens hierarki. Det kan vara si och så med utbildning och andra förutsättningar för arbetet. Men Gökungen, här kan vi kalla henne Birgit, inriktar sig målmedvetet på att avancera. För alla som vill lyssna kan hon berätta, att hon alltid varit missförstådd, av sina föräldrar, samhället eller omgivningen i allmänhet och förtryckt på sin förra arbetsplats. Där hade ingen sett hennes överlägsna kapacitet. Birgit kan nämligen klara av vilka arbetsuppgifter som helst och är beredd att göra allting bättre än någon annan.

På arbetsplatsen finns det andra, som fyllt sina uppgifter under många år. För att Birgit ska få mer plats måste någon röjas undan. Birgit siktar in sig på den lokala arbetsledaren, som vi kallar Ulla. Hon är vänlig och hjälpsam, men hon står ju i vägen för Birgits karriärutveckling. För att Ulla inte ska ana oråd börjar Birgit med att ställa sig in och smickra. Birgit är så tacksam att ha fått komma in på den fantastiska arbetsplatsen och ha fått en så underbar arbetsledare dessutom. Ulla lovar, att Birgit ska få all hjälp hon behöver för att finna sig tillrätta på jobbet. Alla är glada att ha fått en så entusiastisk förstärkning på arbetsplatsen. Så glada, att man inte märker, att Birgits intresse för arbetet och arbetstiderna upphör, när ingen är i närheten. Men det är ju synd om Birgit också. Det finns visst sjukdom i familjen, eller en sambo med missbruk, eller en krävande gammal förälder, eller något åt det hållet. När Ulla försiktigt frågar om de oregelbundna morgontiderna är det än det ena, än det andra.

Dags för nästa framstöt. Bäst att förekomma innan Ulla börjar bli farlig. Birgit går till närmaste chefen och gråter ut. Allting är så bra, säger hon, om det inte var för den elaka arbetsledaren. Jämt ska hon gå och anmärka på allting. Verkar inte ens vara riktigt kompetent heller. Inte alls så förstående och modernt utbildad som chefen. Nu sväller chefen upp av sin egen betydelse. Här ska visas professionellt ledarskap. Birgit får i uppdrag att hålla ögonen på Ulla och rapportera allt. Ulla har nog varit för länge på platsen och halkat efter i utvecklingen. Så bra, att det kommit in någon ny, som ser med friska ögon!

Ulla har alltid varit snäll och omtyckt, men är nog lite egen, åtminstone om man tänker efter ordentligt. Med oskuldsfulla små frågor får Birgit alla andra att tänka efter ordentligt. Ju mer de tänker, desto egendomligare blir Ulla. En väldigt udda typ, faktiskt. Kunde vi inte få någon bättre? Börjar bli gammal och virrig också. Glömmer papper och viktiga brev tex. Ett och annat papper och viktigt brev slinker ner i Birgits papperskorg istället för att lämnas i Ullas fack. Så då var den saken bevisad. Egentligen var det ingen, som någonsin tyckt om Ulla. Det var bara som man trodde innan ögonen öppnades. Ingen har hört talas om att Ulla har några vänner. Egentligen har man låtit sig förtryckas av Ulla hela tiden. Vilken tur, att det kom någon som avslöjade det! Gökungen har blivit befriare.Naturligtvis kan man inte stanna kvar i kafferummet, när Ulla kommer in. Bäst att inte säga något, när hon är i närheten heller. Det blir tyst omkring Ulla. Hon märker, att något håller på att hända, men kan inte förstå, vad det är. 

Högsta ledningen håller sig på osynliga vägar informerad om händelseutvecklingen och följer den med förnöjt intresse. Högsta chefen har länge retat sig på Ulla. Inte för att han kan anklaga henne för någonting egentligen, men hon representerar en förgången tid. Ägnar alldeles för mycket tid åt kunderna tex. Det värsta var när hon fyllde jämnt. Då skrev lokaltidningen om henne med bild och allt. Man kunde ju nästan få intrycket, att det var Ulla och inte han som var högsta chef.

Nu ska det visas situationsanpassat ledarskp. Ulla skickas till företagshälsovården. Visas in i ett litet rum utan fönster. "Förstår du inte hur ensam du är?" frågar terapeuten högljutt och irriterat. Ulla får återkomma, men förstår fortfarande ingenting. Det tar en tid för henne att inse, att hon är inkompetent och avvikande eftersom hon inte förstår någonting. Golvet gungar under fötterna. " Jag är en bluff. Har aldrig uträttat någonting av värde. En parasit på företaget i alla dessa år." Tankarna far genom hennes huvud som kornblixtar i nattmörker. Terapeuten fortsätter: "Fattar du inte, att medarbetarna är rädda för dig? Livrädda att du ska få dina utbrott!" Ulla fattar inte det heller, men vad ska man vänta sig av en som är så inkompetent?

Nu är det närmaste chefens tur. Dags för mer situationsanpassat ledarskap: "Ja du, Ulla det är ju väldigt lång tid du har varit hos oss, kanske för länge förresten, så du har nog blivit lite trött, till och med utbränd och det är därför vi varit överseende med dig och ingen kan ju vara på topp jämt. Och du förstår väl själv, att jag inte kan be dig följa med på personalresan till Gripsholms slott, för jag måste ju tänka på de andra medarbetarna också. Så nu hoppas vi att du ska få tid att vila upp dig och hitta tillbaks till dig själv och du vet ju att vi tycker så mycket om dig allihop och nu får du gå till HR-specialisten och ordna med detaljerna." Ulla är förvirrad. Vad var det chefen sade egentligen? Skulle jag vara hos HR-specialisten kl 14 på torsdag? Vad var det jag skulle göra där? I hörnet sitter en man, som inte sagt någonting. Han ritar gubbar i sitt skrivblock. Ulla känner igen ansiktet, som hon sett i en folder från sitt fackförbund. "Det är bäst att du gör som chefen säger", viskar han till Ulla när de går ut. "Alla vill bara ditt eget bästa".

"Jaså, du kommer nu", säger HR-specialisten på torsdag, "du trodde kanske att du skulle vara med på personalfikat, men det var faktiskt kl 13 vi skulle ses, kommer du inte ihåg det? Nejvisst, du har ju problem med minnet. Det brukar vara så med sådana som du. Du minns väl inte ens vad det är du har ställt till med. Men nu har vi bestämt oss för att tysta ned det för din skull och med tanke på din familj. Har du den kvar, förresten? Ja, just ja, din man dog ju häromåret, eller hur var det? Det är nästan 30 år du varit hos oss och därför tänker vi vara generösa och ge dig tre månadslöner och nu får du lägga det här misslyckandet bakom dig och gå vidare och no hard feelings från något håll, eller hur?" HR-specialisten hade svart skinnväst och smala glasögon. När Ulla mötte hans blick kom hon att tänka på getabocken, som hon skulle passa, när hon var barn och besökte morföräldrarna på deras lilla gård i Härjedalen. "Och du vet förstås," fortsatte HR-

specialisten, "att lojaliteten mot företaget medför arbetsrättslig tystnadsplikt dvs att du inte ska prata med någon om det här, eller hur, Ulla?" "Tysta ned vad för någonting? Vad är det jag ställt till med? " hinner Ulla tänka innan mörkret sluter sig omkring hennes utbrända hjärna med dess värdelösa minne. På arbetsplatsen vet man desto mer:" Konflikt med chefen och medarbetarna.  Hopplösa samarbetssvårigheter. Misskötta arbetsuppgifter.Var det inte något som försvunnit också?  Och så detta som man inte ens kan tala om."  När Ulla skrivs ut från psyket ett halvår senare kan hon möta någon av de tidigare arbetskamraterna på gatan. Men ingen vill bli sedd tillsammans med henne. Tänk om någon skulle få veta, att man pratat med Ulla. Det finns ögon överallt. Bäst att gå över på andra sidan gatan och titta in skyltfönstren medan hon går förbi.

Varje arbetsplats måste stå under kompetent arbetsledning. Den bästa, som går att uppbringa. I den arbetsledande befattningen finner vi därför Birgit. Med spetskompetens i modernt ledarskap. Med situationsanpassat minne. Ständigt på vakt inför nya möjligheter. Alltid lojal. Till dess reviret behöver utvidgas och den lättlurade chefen kan bytas ut. Gissa mot vem? Ja, vem är det som verkligen förtjänar, att få sitta i chefsstolen? Gökungen sträcker på halsen, vecklar ut vingarna och förvandlas till en fulländad jättefågel, luftens härskare, en grandios kondor.

En solig söndagmorgon i oktober sitter Ulla vid sitt köksbord. Det brukade kännas trivsamt med den blåmålade köksmöbeln och kopparsakerna, som påminde om hennes barndomshem. Nu känns det ingenting längre. Mårbackapelargonerna blommar fortfarande, men det berör henne inte som det brukade. Hon har två brev att skriva. Först till dottern, som bor med man och fint jobb i Brooklyn NY, med utsikt över Hudsonfloden. Ulla skriver och ber om förlåtelse för att hon varit så misslyckad som mor. Sedan skriver hon till Karlsson i våningen under. Den svart-vita katten hoppar upp på bordet fast han vet att han inte får och nosar missnöjt på pillren, som Ulla räknat och lagt i prydliga rader bredvid kaffekoppen. "Det blir nog bra, kisse", säger hon, "jag har skrivit till Karlsson att du ska få bo hos honom i våningen under". När klockorna ringer i den lilla kvarterskyrkan sitter hon i sin blå kökssoffa och bara väntar.

Så småningom blev saken känd på den förra arbetsplatsen. "Där ser man ju, att hon var totalt labil", sade någon av cheferna, "det var då för väl att hon kom härifrån i tid". Lokaltidningen publicerade en sympatisk minnesruna, som Karlsson i våningen under hade författat. En morgon låg den uppslagen i kafferummet. En tyst och osynlig vrede spred sig i ledningens olika nivåer. Kanske förenad med ett stråk av rädsla. "Jaså, vi har en förrädare ibland oss, någon opålitlig råtta i avloppsrören".

Bästa hälsningar och glad midsommar!
Mats Jonsson