24 mars 2016

                     "Tro på seger är det främsta villkoret för all framgångsrik strid", sade Catherine Booth, som var ledare för Frälsningsarmén efter sin far, William Booth.

                        OMM håller fast vid sitt syfte och viker inte en millimeter från kravet,att mobbning ska kriminaliseras genom en explicit lag i brottsbalken. Det är ingen idé, att försöka få oss att ändra uppfattning. Läs gärna en gång till vad som står i hemsidans orangefärgade fält.

Detta innebär, att man måste byta fokus och tänka i straffrättsliga banor. Att gräva ner sig i det civilrättsliga gungflyet leder inte framåt. Man vinner inte krig genom att bara sitta vid lägerelden och berätta historier från förr i tiden och vänta på att riddarna kring runda bordet ska komma och hjälpa till. Inte heller får man någon kraft av att älta fiendens oförrätter och illgärningar i all oändlighet. I stället måste man rekognoscera terrängen framför sig så att man får veta var den är framkomlig och var fiendens ställningar är svagast. Sedan avancerar man framåt. Jag upprepar: Framåt! När fienden är inom skotthåll ställer man in kanonerna på rätt avstånd, siktar och ger eld.

                            Att ideligen blicka tillbaka och dividera om fackförbunden, arbetsgivarna, försäkringskassan, arbetsmarknadsutskottet, arbetsmiljöverket, arbetslivsinstitutet m.fl civilrättsliga aktörer har blivit till ett självskadebeteende. För att påverka lagstiftningen ska vi istället arbeta gentemot lagstiftande politiker i riksdagen, justitieutskottet och justitiedepartementet. När detta kommit i ordning kan allting annat falla på plats. När mobbning döms som brott får den utsatte status som brottsoffer och inte bara gnällspik. När mobbning utreds som brott är den inte längre bara en härva av ogynnsamma omständigheter.

                          Naturligtvis känner vi till nu gällande arbetsmiljölagstiftning. Det är märkvärdigt, att en så bisarr konstruktion kommit in i lagboken. Lagen innebär, att en handling kan beivras som arbetsmiljöbrott om den redan är straffbelagd i brottsbalken. Det är detta jag syftar på i min artikel i DN häromåret, där jag talar om en lagstiftning, som ser ut som ryska dockor. Man måste öppna den ena för att hitta den andra. För den som drabbas finns ingen poäng i en sådan lagstiftning.Jag kan tänka mig, att det var därför som Högsta domstolen inte tog upp Krokomfallet.  Eftersom vållande av sjukdom och annans död redan finns i brottsbalken kan de ju lika gärna lagföras jämlikt densamma.

                       Nu menar vi alltså, att mobbning ska kriminaliseras som ett eget brott. Det ska inte behöva gå så långt, att någon blir sjuk eller ta livet av sig förrän rättssamhället kan visa klorna. Därför beslöt OMM vid sitt årsmöte den 19 mars att anta följande tentativa formulering av en sådan lag:

 

                  " Den som genom upprepade kränkande handlingar stöter ut annan ur en social gemenskap, som är av väsentlig betydelse för denne, dömes för mobbning till böter eller fängelse i högst två år. Var utstötningen uppsåtlig dömes för grov mobbning till böter eller fängelse i högst fyra år."

 

Förslaget tar fasta på utstötning som det konstitutiva elementet i mobbning. Det påstås emellanåt, att uppsåt i fall som detta skulle vara svår att styrka. Med detta lagförslag kan man döma gärningen även om uppsåt inte kan bevisas. Nu ska vi höra oss för bland straffrättsjurister om vad de tycker. I debatten möter vi alltför ofta en tveksamhet, som skyddar förövaren. Men nu säger jag: Sluta dalta med mobbarna! 

                  Vankelmodet och tveksamheten reser invändningar; det har vi hört. Det är svårt att veta vem som är förövare eller offer, kan det heta. Men chefen för ungdomspolisen i Uppsala sade till mig, att "Man lär sig se mekanismerna när man jobbar med det".  Det blir så svårt när ord står mot ord, säger någon. Som om det skulle vara en nyhet, att brottslingar ljuger. Det är därför poliser utbildas i kriminalpsykologi och förhörsteknik.  Mobbning kan vara så subtil, tycker någon. Visst, men om man gör som Annie Lööf och hela Centerpartiet föreslår och väger samman alla mobbningshandlingar då blir det mer groteskt än subtilt och går att döma som ett sammantaget brott som man gör tex vid kvinnofridskränkning. Det blir så svårt för rättsväsendet att hantera, hör man ibland. Men det behöver vi inte bekymra oss det minsta om, för så här är det: Om svenska folket vill, att mobbning ska vara förbjuden överallt och dess valda representanter i riksdagen klubbar igenom en sådan lag, då är det polisens, åklagarnas och domstolarnas enkla skyldighet att lära sig tillämpa den. Det har Gunno Gunnmo, tidigare polischef i Stockholm, förklarat för mig. Och Dan Eliasson sade häromåret, att han "inte hade några problem med kriminalisering av mobbning". Dessutom menade han, precis som vi, att fackliga ombud inte ska ägna sig åt brottsutredningar. Samhället kan inte delegera sådan myndighetsutövning till amatörer, som varken har kompetens eller befogenhet tvinga någon till förhör. Detsamma gäller ju "faktainsamlarna" i den norska modellen. Sådana modeller är inte rättssäkra. Nu byter vi alltså spelplan. Vi spelar inte längre på motpartens hemmaplan. Nu är det straffrätten som gäller, inte civilrätten.

               Det verkar ibland som att människor i antimobbningsrörelserna är benägna att hemfalla åt det s.k. Stockholmssyndromet.  Termen syftar på ett psykologiskt fenomen, som konstaterades vid Norrmalmstorgsdramat.  Det innebär, att människor, som drabbats av brott och tex blivit tagna som gisslan börjar identifiera sig med förövarna, tyr sig till dem som gjort en illa och söker hjälp hos dem. En biblisk beteckning för detta är "Hunden vänder åter till sina spyor".

 

Vintergäck och snödroppar har vi redan sett. Snart får vi se islossningen också.

Glad Påsk!

Mats Jonsson